Hej,

Mitt hjärta är vidöppet. Jag känner inga spärrar. Jag är inte rädd. Vi byggde ett hus utan grund och när stormen kom rasade allt. Jag vill bygga ett nytt, vackert hus med en riktig grund med Dig så när stormen kommer står huset kvar även om några plankor lossnar. Jag kunde inte ge Dig mer för att jag var den jag var. Jag gjorde mitt bästa för att älska Dig, men vågade inte fullt ut. Jag kunde gett Dig allt om jag bara öppnat min själ. Det förstår jag nu. Men jag kunde inte då, för jag visste inte hur. Jag vet inte vad som inträffat, men jag har känt sådana lyckorus i all sorg. Livet har känts närvarande. Du kallade det att bli hög på Livet. Jag förstod aldrig riktigt.

När man väl öppnar sitt hjärta händer fantastiska saker. Jag känner mig pånyttfödd och vill dela denna livsglädje med Dig. Hade jag gett Dig mig själv hade jag fått tusenfalt igen. För att du är en sådan människa. Jag kan förstå det där med att ge nu. Jag vill glädja Dig för att glädja mig själv. 

Ser man livet som en maktkamp blir det omöjligt att älska på riktigt. I alla fall om man tar med sig dessa föreställningar i en kärleksrelation. Allt är så glasklart nu.. 

Jag har rest till många länder, jag har besökt många platser, jag har träffat många kvinnor, jag har gått över Klippiga bergen, jag har seglat från norr till söder, jag har vunnit alla slag. Jag trodde att detta var att LEVA. Jag trodde att Carpe Diem handlade om att uppleva så mkt som möjligt på en dag. Ack så fel jag hade....

När jag väl tog tag i Livet och vände på alla begrepp så infann sig ett lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag slutade tävla och prestera, jag slutade slåss mot Världen. Jag fattar inte hur jag orkat göra detta i 20 år. All min energi har gått åt till att slåss mot alla väderkvarnar som finns eller har funnits. Det har aldrig funnits energi eller kraft att på riktigt investera i en kärleksrelation. För att göra det krävs mod och engagemang, att våga ge sig hän. Det är omöjligt om man betraktar Livet som en maktkamp eller en tävling. Det går inte att ge på riktigt för de tror man att man hamnar i underläge. När man väl vänder på begreppen så öppnar sig en hel värld av möjligheter. Min föreställningsvärld har vänts upp och ner och jag känner Livet pumpa i kroppen, som det aldrig gjort förut. Murarna har fallit och isen har börjat smälta. Jag kan njuta istället för att prestera, jag kan insupa stunden utan att slåss, jag kan bara vara. Isen har varit fruktansvärt tjock, men när det väl vänder så är känslan underbar. Detta kommer såklart inte att hålla i sig för evigt, men insikten hoppas jag ska finnas kvar hela Livet!

Att vara hög på Livet händer inte ofta. Man är nästan alltid på väg framåt och hinner inte känna efter. Jag har känt mig väldigt närvarande de senaste dagarna. Det är så lätt att gå vidare eftersom jag inte öppnat mig för min sambo. Jag har varit så rädd hela livet och det känns som att jag är pånyttfödd. Det lär komma dagar när det känns helt annorlunda, men nu känns det som att jag lever livet. Jag har till och med dåligt samvete för det jag känner. Jag borde ju må riktigt dåligt nu med allt som hänt, men icke. Jag kan rå för livsruset....

Nu är jag redo att älska, nu är jag förmögen att älska. Jag är vidöppen medninte rädd. Jag är jag och totalt avslappnad och det märks på min omgivning..

Nu känner jag mig riktigt kass igen. Drack några öl igår och känner mig lite bakis idag. Det kändes, när vi promenerade hem, som att det fanns hopp. En strimma av hopp, men nu har det försvunnit igen. Jag tänker på allt vi planerat, allt vi skulle göra. Nu är det bara tomt.

Jag har kanske varit för hård mot mig själv de senaste dagarna. Det är klart att jag misslyckats ge A min villkorslösa kärlek, men vissa stunder har den faktiskt funnits där. Jag gick igenom gamla mobilfoton imorse och kan se många lyckliga stunder. Där vi inte tävlat, där vi inte bedrivit någon maktkamp. Bara varit....

Jag har inte längre några vapen. Jag känner mig naken, men måste igenom detta. Det är så lätt att fly in i en annan kvinnas famn. Jag inser nu att jag mått ganska dåligt långa perioder eftersom jag inte vågat leva på riktigt. Jag har dämpat min ångest med kvinnor. Att gå hem från krogen ensam var  inte ett alternativ. Det skulle innebära att vakna upp själv med sin ångest. Det kanske det som var den största drivkraften. Förutom bekräftelse, mötet med en annan människa, närhet, sex. Jag vet inte.....

När vårt barn kom så var jag livrädd. Men till sitt barn är det inga problem att ge villkorslös kärlek fast man är så rädd. Det blir så självklart. Det gäller bara att våga göra detta med andra människor...

//Hjärtat värker...

Jag har tidigare, före inte alls länge sedan, betraktat människor i min omgivning som ett hot. När jag väl la ner det så hände något fantastiskt. Nästan som en uppenbarelse. Man började känna sig närvarande samtidigt som man kunde se det vackra istället för det fula. Jag kände mig förälskad i livet och till och med hög på livet. Hjärtat slog extra slag....och jag kunde bara le. Lyckoruset varade inte så länge, kanske bara några minuter, men jag kände mig verkligt levande. Genom att öppna sitt hjärta blir världen underbar. Jag kände att jag kunde bli förälskad i vem som helst. En fantastisk känsla. Det kommer såklart att göra ont många gånger, men det måste det vara värt. Tänk och vakna upp när man är 60 år och inse detta. Att man inte levt på riktigt för att man varit för rädd. Det är ett väldigt enkelt sätt att leva, men katastrofalt fattigt....

Att vara ärlig i en parrelation är helt centralt har jag mer o mer börjat inse. Jag har tidigare inte levt så utan anpassat mig efter de förväntningar som kanske finns. Framför allt för att inte såra..tror jag. Jag kan väl tycka att det är OK i vissa lägen, men egentligen aldrig i en parrelation. Att hela tiden dölja vad man känner och vill blir ohållbart i längden. Det är något jag insett alltmer under de här senaste dagarna. Det genererar ingen trygghet till relationen utan allt blir bara ett spel.....

Hej,

Jag är inte rädd längre, jag har inga försvarsmurar, jag känner ingen maktkamp, stolthet eller prestige. Jag känner mig naken och totalt ulämnad. Jag faller utför stupet med en euforisk, men skrämmande känsla. Det är första gången jag vågat chansa, det är första gången jag inte har ryggen fri, det är första gången på mycket länge som jag känner att jag lever. Hoppet har gjort mig levande på ont och gott. Jag har under så många år inte varit riktigt lycklig eller olycklig. Jag har levt i en ganska grå värld och upplevt livet, men inte levt det. Det är en enorm känsla att våga vara olycklig och svag. Att våga misslyckas. Jag har aldrig gjort detta förut.

Jag vet inte hur hon känner för mig. Min magkänsla säger att hon redan gett upp och att hon inte längre är kär i mig, eller i den jag var. Men jag tänker inte tävla med henne om. Är hon inte kär i mig så är jag inte kär i henne. Ett sjukt resonemang. Jag utgår från mina känslor och vad jag vill på vinst och förlust. Jag vill att hon ska hoppa efter mig och fånga mig i fallet. När hon tar min hand kommvi vi att få vingar och flyga högre än någon gjort tidigare....Det är det JAG vill....även om det kommer att göra fruktansvärt ont när jag slår i backen och inser att jag förlorat, men egentligen har jag faktiskt vunnit. Jag har lämnat relationen med flaggan i topp och detta kommer att göra mig till en mycket bättre människa. Full av liv och glöd.....

Hej,Jag har tagit steget utför stupet och jag faller handlöst. Jag blottar min själ och hals för Dig och kommer förmodligen att bli krossad mot marken, men samtidigt är jag inte rädd. Det kommer att göra förbannat ont, men jag är inte rädd för smärtan. Jag kommer att klara det också. Vad är det som jag varit så rädd för? Att bli sviken, lämnad. Kanske, men framför allt har jag varit rädd för LIVET. Jag har aldrig gjort detta tidigare. Jag har aldrig låtit någon krossa mitt hjärta av rädsla för smärtan. Jag trodde väl inte jag skulle klara av en sådan smärta. Jag trodde väl inte att jag skulle klara av sveket. Konsekvensen blir ett väldigt fattigt liv....Jag kommer ihåg när jag lämnade Santiago och Dig. Jag var ledsen, men inte förkrossad. Jag höll tillbaka. Blottade inte min själv och jag gav inte Dig hela mitt hjärta. Nu faller jag istället. Det finns inga skyddsbarriärer. Känslan är euforisk, men samtidigt skrämmande. Men jag vet att jag kommer överleva!Jag älskar dig för den människa du är, jag älskar dig för att du är mor till vårt barn, men nu är det dags att förälska mig i Dig utan skyddsnät! Ge mig den chansen.