Hej,

Det finns ett lung i förtvivlan. Jag sover bättre, tänker mindre, men insikterna finns kvar. Jag känner en harmoni som jag inte känt förut. Relationen med AO är fortfarande problematisk o konstigt vore det väl annars. När vi  ses kan hon fortfarande ge positiva signaler. Och ibland så utnyttjar hon sin maktställning. För henne handlar det väl om trygghet. Att jag finns kvar oavsett vad som händer, men What goes around comes around. Jag har förhärligat AO o det kanske hon har förtjänat, men hon är inte så lätt att leva med. Det blir tydligare o tydligare....såhär i efterhand. Ingen gick in i denna kärleksrelation med hull o hår så det var bådas ansvar att det gick som det gick. Ingen har behandlat den andra väl, ingen har lagt mer några vapen, ingen har gett av sig själv. Vi har nog båda försökt, men det räckte aldrig. Vi har haft en intellektuellt utbyte, vi har haft passion, vi har haft attraktion, men har vi haft något mer? 

Jag gick tillbaka i tiden o läste mail o SMS. I de så kan man hitta mkt kärlek så ibland misströstar jag. Det kanske är enklare att gå vidare om man ser negativt på vår relation. Det positiva trycks ner...Det känns dock tragiskt inför framtiden när A. frågar om vår relation. Då bör vi veta var vi hade varandra...

Hej då 

Efter en tung helg på kryssning börjar nu läget att stabilisera sig. Jag har börjat acceptera situationen o tar inte längre på mig hela skulden. När man väl accepterar att det är slut blir livet sorgligt. Tidigare levde jag mellan hopp o förtvivlan o nu är det bara förtvivlan kvar, men det känns ändå på något sätt stabilt. O jag vet att det vänder snart...A. har varit helt underbar idag. Hon en snäll och glad o kan tom leka själv om det krisar. Men jag känner att jag har en massa lust att vara o leka med henne. Så dagen har börjat riktigt bra. Det är ju ändå så att hon är det viktigaste. Hennes väl o ve!

Hej,

Jag har nu förlåtit mig själv o världen och det känns så lätt att leva. Luften är så lätt att andas. Jag är så harmonisk o stolt över mig själv. Jag tycker om mig själv o det är en väldigt skön känsla. Jag mår så bra vissa stunder att man borde skämmas. Men hur kunde jag bli den jag var? Jag kan såhär i efterhand se att föraktat mig själv under så lång tid. Jag har inte förtjänat att må bra. Jag har till o med tyckt synd om mig själv. När någon har försökt älska mig har jag bara föraktat de. För hur kan man vara så dum att man älskar någon som inte förtjänar det. AO älskade mig till döds. Hennes kärlek skulle räcka till för att jag skulle börja älska mig själv. Det fungerade såklart inte....ingen kärlek räckte till. Jag behandlade henne illa o då älskade hon mig ännu mer....då kände jag bara mer förakt. Efter ett tag orkade hon inte längre. Jag vet ingen på jorden som skulle orka så länge som hon gjorde? Jag är så tacksam för hennes närvaro. Hon gjorde mer än vad någon kan förtjäna. Alla goda krafter gjorde jag om till desktruktiva...

Min kvinnosyn var unken. Jag såg kvinnor som prispokaler och objekt. Jag så kvinnor som kön först o främst. Det måste jag leva med. Jag måste leva med mig själv o för det jag gjort. Jag skrattade åt de. För varje ny kvinna jag träffade steg föraktet eftersom de "alla" ville älska mig...

Föraktet var såklart riktat mot mig själv, men nu har det vänt. A. har nog betytt väldigt mkt i sammanhanget. Hon älskar mig utan förbehåll o jag älskar henne mer än något annat. När det väl vänder och man börjar tycka om sig själv och förlåter sig själv blir allt så glasklart. Världen och människor framträder....att se AO på ett helt nytt sätt gör mig förbryllad och förälskad. Tidigare var jag så rädd att falla tillbaka, att glömma allt o bli den jag var, men har nu insett att det inte kommer att hända. Hur ska man kunna oförlåta? Hur ska man kunna gå tillbaka när man väl hittat sig själv? Jag var livrädd för detta, men inte längre. I detta sammanhang var jag rädd för att hamna i en roll med AO, precis som förr, men vår relation kommer aldrig att bli sig lik. Vad som än händer. För det går inte att gå tillbaka. Jag vill dela mitt liv med människan AO, jag vill följa med henne på hennes resa. Orden är alldeles för fattiga o tomma för att beskriva människan AO och mina känslor för henne så jag ger upp. Dags att gå....

Hej,

Jag är så tacksam för våra år tillsammans. Jag är så tacksam för A. Jag är så tacksam för livet. Allt tack vare Dig. Det krävdes år av Din värme o energi för att förlösa mig. Hur skulle jag kunna vara bitter? Jag är mest lycklig även om det går upp o ner. Jag känner mig trygg och avslappnad. Försöker ta in livet. Jag upptäcker ständigt nya saker som jag inte lagt märke till. Bland annat din lukt. Idag när vi träffades hade du den där parfymen igen som gör mig galen. Den har du säkert haft på Dig många ggr tidigare utan att jag märkt något. Jag har varit blind för livet. Jag har upptäckt att livet gör ont o gott. Jag har börjat se människor o världen på ett nytt sätt. Jag är så lycklig att du kom in i mitt liv. Var hade jag annars varit nu? Jag hade fortsatt ute på det stormiga havet utan segel o utan land i sikte. Hur skulle jag kunna vara bitter? 

Jag kan vara intim med en kvinna utan att det handlar om sex. Och det är det som händer när man först o främst börjar se människor o inte ett kön. Jag kan nu vara en människa o inte en roll. Allt som jag haft för mig om manlighet är så jävla tröttsamt. Det måste ha varit ett rent helvete att dela mitt liv. Att du stod ut i fem år gör dig unik. Hur skulle jag kunna vara bitter?

Jag älskar Dig för den du är, men bilden av oss två börjar blekna. Det kan inte bli Vi. Det är för svårt. Jag vågar inte ta chansen för risken är att jag blir den jag var. Mer än maskin än en människa. Först måste jag bli trygg i detta nya innan jag vågar träffa någon. Men du finns alltid kvar. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Älskar Dig, åtrår Dig, finns här för Dig.

hej,

jag känner mig lite låg idag. Har varit bortskämd med motsatsen nu några dagar. Livet har känts underbart och jag har bara varit. Nu håller det på att vända, men jag vet att det blir bra igen. Jag kan känna tillförsikt....inför framtiden. En framtid jag inte längre kontrollerar. Det som känns mest jobbigt idag är att A. aldrig kommer att få ett helsyskon. Någon hon kan bolla sina känslor om sina föräldrar med. Det blev så uppenbart när AO kom hem igår o berättade att hon pratat med sin bror om deras mamma. De har iaf en trygghet i varandra, med gemensamma referensramar. Det kommer aldrig A. att få. Hon kommer nog att få många halvsyskon/plastyskon, men det är väl ändå inte samma sak. Hon kanske tom kommer att hamna lite utanför. Vem vet? Jag vill ha fler barn. Jag är fullständigt redo, jag vill inte vänta. Det är så underbart med en graviditet och en födsel. Att få vara med på hela resan.

Första gången var man så osäker att man knappt kunde njuta av situationen. Till detta tillkom att jag var som jag var. Livet som projekt, barn som projekt, flickvän som projekt, allt som projekt. Då är det svårt att bli helt delaktig i en graviditet. Det är svårt att bli delaktig i livet helt enkelt. Med tanke på det som hänt mig de senaste veckorna och de erfarenheter i och med A. så tror jag att det kommer att blir helt annorlunda med ett andra  barn. Jag vill inte göra något annat än att "skaffa" barn. Skaffa låter fel, det låter banalt. Att få barn är en enorm gåva o det måste finnas bättre termer att använda. Jag ser så mkt kärlek i världen nu. I all misär finns det något riktigt gott.Jag kanske skulle bli barnmorska o få uppleva livet så påtagligt varje dag. Det måste vara ett fantastiskt jobb..

Ordet smakar beskt i munnen. Jag försöker ta ordet i min mun, men det går knappt. Att separera. Det är där vi står nu. Jag hatar ordet, jag hatar avsked, jag hatar när något tar slut, när något man trott på upphör. Jag är alldeles för sentimental och nostalgisk för att klara uppbrott bra. Det känns dock i kroppen o hjärtat att det aldrig kommer att bli VI två igen. Jag kan inte se oss två i framtiden, längre. Det kunde jag göra igår. Men det känns som att vår historia och vårt bagage inte kommer att fungera ihop. Vi kanske kan bli nära vänner om min åtrå försvinner. Och åtrån har faktiskt avtagit. Åtrån har varit riktigt tung att bära. Jag har aldrig känt något liknande i hela mitt liv. Bara när hon är i närheten så pulsar det i hela kroppen, när jag ser hennes uppenbarelse så står den i givakt, bara jag ser hennes kläder så reagerar jag starkt. Det känns nästan sjukligt....men den har som sagt avtagit något. Det blir lite lättare, men samtidigt lite tråkigare... 

Hur kan saker ske så plötsligt? Bara över en natt. Livet känns inte glädjefyllt nu, men betydligt lättare. Jag väntar på nästa rus...och jag tror det kommer snart. Jag har fortfarande med mig mina insikter. Jag pratade med min syster igår....allt faller på plats. Att livet kan vara skrämmande o fantastiskt på samma gång hade jag ingen aning om....

Jag kan heller inte vara bitter. AO har lagt ner sin själ på mig. Hennes energi är slut. Hon har slutligen räddat mig. Jag kan bara vara tacksam. Hon har smält isen med sin värme. Vilken fantastisk människa. Men det är åndå sorgligt med avsked. Sen gör det fortfarande lite ont att hon ser på honom som hon kanske såg på mig en gång, att hon tar i honom som hon tog på mig en gång, att han ser på henne på ett sätt som jag kanske aldrig kunde. Det sorgligaste är nog att jag inte kunde ge henne hela världen. Jag får ge henne det nu. Även om det inte handlar om kärlek så kan jag upphöja henne för hennes skull...jag tror hon mår bra av det. Jag tror tom att jag mår bra av det....Jag tror att även A. mår bra av det.

Nu är det dags att gå vidare och dela med sig av sig själv. Att glädje människor....Att ge.

Hur mkt jag än åtrår AO och vill ha henne tillbaka så vet jag att hon aldrig kommer att besvara mina känslor, vilket gör det riskfritt att älska. Men det känns helt OK att upphöja henne och ge henne det jag aldrig gav henne förut. Hon mår förmodligen bättre av det och då gör jag och A. det med. På bröllopsnatten (alltså inte vår bröllopsnatt utan hennes kusins) låg jag o tittade på henne över en timme o bara njöt av stunden. Jag hoppades att det aldrig skulle bli dag igen....när hon väl steg upp o gick på toa hann jag börja sakn henne. Så har jag aldrig känt förut och det kändes faktiskt ganska fantastiskt.

Samtidigt som jag vet att det är riskfritt att ge henne hela världen nu. Samtidigt som jag vet att det inte kan bli VI, iaf inte på länge. Jag är livrädd om hon skulle besvara min kärlek att jag skulle bli den människa jag varit. En människa som jag inte varit stolt över. Jag känner mig stark, stolt och lycklig nu, iaf mestadels. Jag vill inte falla tillbaka till den jag var. Risken är uppenbar att det blir så med AO. Och det är kanske därför jag kan älska henne så mkt. Men jag tror hon blir glad över de saker jag säger till henne. Jag behöver ingen bekräftelse för jag tävlar inte. Så varför ska jag sluta? Jag är så tacksam för våra år ihop, även om de varit jävligt jobbiga så var de nödvändiga. All hennes Peter-energi är slut nu efter fem års kamp. Min energi bara växer o den kan jag gladeligen dela med mig av.....

Våga leva på riktigt, våga känna båda smärta o glädje, våga vara liten o svag det är en enorm styrka.....

Jag pratade med min syster idag.  Då menar jag PRATADE på riktigt. Det är nog första gången vi gjort det och det kändes riktigt bra. Det är så lätt att bara vara om man inte försöker vara någon annan hela tiden.    

Jag trodde i min enfald att bara jag träffade rätt kvinna skulle jag bli hel igen. Jag trodde det skulle ske över en natt. Jag förstod inte att jag först måste genomgå den inre resan innan jag kunde älska på riktigt. På ett sätt hade jag dock rätt. När AO kom in i mitt liv så blev jag snabbt intresserad och attraherad. Jag kände en stark åtrå. Åtrån gällde dock hennes kropp och hennes sexuella varelse. Vi träffades ett par gånger o sedan var vi ett par. Jag kände dock aldrig en förälskelse. På det sätt som beskrivits i böcker. Jag kände en stark åtrå o blandade kanske samman det med kärlek.  Men förmodligen på ett undermedvetet plan kände jag hennes inre kraft. Den kraft som skulle göra mig hel. Som skulle göra mig till en verklig människa av kött o blod. Det kanske var den kraften som gjorde att jag inte kunde släppa henne. O tur var väl det. Det tog fem år att hitta mig själv, att hitta en inre trygghet, att känna ett inre lugn, att må bra.....Det var tack vare A. och AO. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Just nu kan jag bara känna glädje att hon kom in i mitt liv o "ställde" till det. Även om det gick som det gick. Det har varit en ynnest att få spendera så mkt tid med denna fantastiska människa. Synd bara att jag inte kunde se det då, men i min föreställningsvärld var det omöjligt. Det var omöjligt att ge sig hän, det var omöjligt att ge, det var omöjligt att känna kärlek på riktigt, det var omöjligt att leva på riktigt. Nu känns det helt annorlunda. Jag ha vänt på alla begrepp och då händer det fantastiska saker.

Den åtrå jag känner för AO är nu helt annorlunda. Det är inte hennes kropp utan hennes själ som attraherar mig. Det innebär att jag alltid kommer att åtrå denna människa även när kroppen förtvinar. Det är klart jag måste släppa henne snart, men just nu känns det så skönt att vara maktlös. För en gång skull. Jag vill dela mitt liv med denna människa, inte med det som jag förut trodde var kärlek...