Alla inlägg under juli 2007

Av P - 31 juli 2007 20:18

Går det att leva utan detta ständiga jävla tvivel...Efter allt jag gått igenom den senaste tiden trodde jag att allt skulle bli annorlunda. Att livet skulle bli mkt lättare, att besluten skulle kännas naturliga utan ångest, att magkänslan skulle få styra mitt liv. Det visade sig att det inte var så enkelt....Jag känner numera ett lugn som gör mig starkare, jag känner en mkt större trygghet i mig själv o genom att vara sig själv går det att vara avslappnad för att man inte är rädd för att människor ska se igenom en. Men  vad får detta för konsekvenser för mitt fortsatta liv. jag är mer öppen o orädd, jag delar med mig av mina tankar o mitt liv, jag ger mer av mig själv, jag är mindre rädd för att misslyckas, men ändå.


Kommer jag att komma ut på andra sidan som en ny människa eller blir det bara en syntes. Om livet var natt tidigare blev det plötsligt dag, men nu har det börjat skymma. Förhoppningsvis kan man leva som en gryning, en bit av det gamla kvar, men mest det nya. Det är dock så svårt att bryta invanda tankemönster ovh beteenden, det är så lätt att falla tillbaka till det som är känt. det finns en trygghet i det gamla. Det gamla bestod mkt av tävling o att erövra kvinnor. jag vill inte leva ett sånt liv. Jag vill vara stolt över mig själv. Jag har nu träffat en kvinna som jag trívs med, men jag är inte förälskad. Jag känner åtrå, glädja, saknad och längtan, men det stannar där. Beror det på att jag träffat fel eller pga att jag fortfarande inte vågar chansa?


Tidigare levde jag ett liv i ständig tvivel gällande kärlek o kvinnor. Jag trodde att bara jag träffade rätt så skulle livet bli lätt och komplett. Det är klart att det inte funkar så, det har jag åtminstone förstått, men tvivlet finns ändå kvar. Hur ska detta gå?

Av P - 31 juli 2007 09:22

Hej,

Det blir ett kort inlägg idag. Är på resande fot med A. Livet känns Ok, men kärleken är svår. Har börjat tänka i banor som jag gjort tidigare. Det tar tid att förändra tanke- och beteendemönster även om insikterna finns kvar...Jag trodde o hoppades att det skulle gå fortare. Från att ha tagit 10 steg framåt varje dag till att nu ta två steg bakåt och ett steg framåt...känns tradig o lite obehagligt.


Tankar kring kärlek o tvivel kring kärlek tar upp en stor del av min vakna tid. Kommer jag att förhålla mig annorlunda nu till kärlek efter krisen jag går igenom eller kommer allt att bli som förr? vågar jag leva och ge mig hän med en annan människa? Tiotusenkronorsfrågan är: Är jag för rädd att bli kär/svika/svikas eller har jag träffat fel person? framtiden är oviss....


Av P - 17 juli 2007 20:50

Varför blev det som det blev? Rubriken ovan är något missvisande....men jag ville skriva om något annat helt plötsligt.


Det är ganska svårt att analysera sig själv såhär i efterhand, men vilka händelser har påverkat mig starkats o vilka konskekvenser har det fått? Det är en frågeställning som jag måste ställa mig o gärna hitta svar på. Att kvinnor kom att bli en ventil är helt klart, att erövra blev närmast en drog. Det var ett sätt att överleva, men det var också ett effektivt sätt att distansera sig. Att hålla människor på avstånd av rädsla för både att såras och att såra/svika blev paradoxalt nog nödvändigt i jakten på närhet. Men varför? Varför blev det så svårt att älska? Varför blev det så svårt med intimitet? 


Viktiga händelser/inslag i mitt liv:


- Machokultur (förnedring, maktkamp, förakt för svaghet/kvinnor)

- Feminitet

- Känslokontroll

- Skilsmässan

- "Den goda sonen"-rollen

- Ett högt spel


Ett ämne i taget:

Macho:


Fortsätter imorn...   




Av P - 16 juli 2007 10:58

Att ha kontroll över sina känslor betraktas ofta som något positivt. Att inte visa något utåt, hålla masken och de jobbiga tankarna borta. Ett visst mått av självkontroll är nödvändigt för att kunna samexistera med människor. Man kan inte skrika o gapa o gråta när något går lite snett av hänsyn till andra människor. Men för mkt kontroll leder alltid fel. För att kunna älska och känna kärlek på riktigt måste man kunna ge sig hän. Släppa på alla hämningar och låte livet flöda genom kroppen. Det är dock mkt lättare sagt än gjort. Det krävs ett oerhört mod att släppa kontrollen och våga krossas av kärlekens krafter....


Hur ska man våga när man träffar någon ny? Eller är det bara så att när man inte vågar så handlar det inte om feghet utan att man inte träffat rätt? Eller är egentligen den största rädslan att svika någon som man gett förhoppningar till? Om man försöker leva ärligt o vid ett möte med en ny människa är ärlig o berättar om sina känslor kontinuerligt så borde saker och ting falla på plats. Man kan bara berätta vad man känner för stunden, inte vad man kommer att känna imorgon. Om den medvetenheten finns där hos båda parter så kan man nog undvika mkt lidande.


För att älska krävs det också att man tycker om sig själv, att man respekterar sig själv och det är väl där någonstans man ska börja.... 



Av P - 15 juli 2007 21:38

Hej,

Nu känns det som om allt börjar gå tillbaka till sitt ursprung vad gäller mig. Samma gamla P. Känner inte någon inre harmoni direkt, har förlorat känslan för några av mina insikter. Det som finns kvar är prestigelösheten o ärlligheten. Lyckorusen har försvunnit, men samtidigt också den värsta sorgen. Känner mig ganska stabil, men låg. Försöker följa mitt hjärta fast det är svårt. Försöker ta ansvar för mina känslor först o främst. Försöker vara ärlig även om det sårar människor. Det är så mkt kämpa med sig själv att man blir helt trött.


Vad gäller kvinnor så har jag hamnat i någon form av ekorrhjul. Det kan bli som en drog, ett missbruk om man inte är försiktig. Tänkte jag skulle leva i celibat ett tag, men om det kändes rätt skulle sex vara OK. Men efter sexakten har jag mått dåligt, vilket tyder på att något är fel. jag vill inte tillbaka till den jag var. Jag vill vara stolt o lycklig....

Av P - 10 juli 2007 18:28

Hej,

Om du inte börjar ta ansvar för ditt beteende så kommer det här aldrig att fungera. Du har betett dig illa det senaste halvåret och nu börjar mitt tålamod ta slut...Istället för att tjafsa och ta hänsyn kör du bara på o hotar med depression om jag hugger tillbaka. Nu är jag förbannad o less på situationen och skiter fullständigt om du går in i en depression eller inte. Det är endast för A. skull som jag står ut. Men å andra sidan. A. kan väl vara med mig under tiden som  du krisar.


Om vi hjälps åt kommer alla att tjäna på det, men vi kan också välja att slåss med bara förlorare. Inget blir lättare av det. För A. skull så måste du tänka om o det snarast. Börja bete dig hänsynsfullt med respekt så kommer det nog att funka. Jag är trött o på dåligt humör o då är det svårt att vara klok, men man måste försöka....



Av P - 5 juli 2007 20:38

Hej igen,

Jag har så svårt att förstå dig. Du har alltid trott på ärlighet. Hur kan du då känna stolthet och förståelse för honom? Hur kan du känna förtroende o lite  på honom efter det han gjort mot sin fru? Det gör mig väldigt besviken på dig. Tidigare kunde jag försvara dig med att säga att du är förälskad o det är som att gå på en drog, men vad ska jag säga nu? Att du är en lallande idiot? Att du är inkapabel att ta hänsyn till andra människor just nu? Jag vill vara stolt över dig, men det är svårt i detta läge. När ska du börja se verkligheten i vitögat? Jag vill inte skämmas för dig inför mina vänner.


Situationen gör mig frustrerad. Jag vill ha svar på dessa frågor! Du kan inte fortsätta försvara hans beteende. Det är bara patetiskt. Det blir bara löjligt. Det han gjort är oförlåtligt, men du bara accepterar. Jag kräver svar på dessa frågor annars försvinner min respekt för dig. Det får inte ske. Vi har barn ihop o det krävs att vi agerar som vuxna människor. När ska du börja med det?  


Jag har börjat få känslor för en annan människa. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det pirrar i magen o jag känner mig förväntansfull. Det var länge sedan jag känt så. Det kanske bara är en s ka Rebounce effekt. Ofta har jag börjat i andra ändan med fylla o sex o sedan har man försökt bygga en relation. Nu har jag börjat i andra ändan o det är så spännande. Det är tom nya känslor i mitt liv eftersom jag vågar. Jag tar ansvar för mina känslor, inte för hennes.


Hej då

Av P - 3 juli 2007 21:07

Hej,Det B. har gjort mot sin bästa vän d v s sin fru under en längre tid nu är fruktansvärt. B. är i mina ögon karismatisk, trevlig o social, men han har en annan sida också. Att kunna dölja sina känslor så länge för sin bästa vän är inget normalt beteende. Jag har pratat med många vänner om detta o de håller med. Det krävs en viss människotyp för att göra det han gjort, en människotyp som jag inte vill ha med att göra. Man skulle kunna kalla det sociopatdrag, men jag vill inte sträcka mig så långt. Men en sak vet jag och det är att jag inte litar på denna människa och jag vill inte att han ska ha något inflytande över A.Om han behandlar sin bästa vän som han gjort, vad kan han då göra mot dig o framför allt mot A. Detta gör mig orolig. Jag är också väldigt besviken på dig i denna fråga eftersom du alltid satt ärlighet främst. Hur kan du ens tänka tanken att spendera tid med honom efter det han gjort o gör? När jag tänker på det känner jag förakt för dig o det vill jag inte känna. Jag vill känna respekt o stolthet över dig. Han är ett rövhål det går inte att komma ifrån, det finns inga ursäkter....Men missförstå mig inte nu. Jag tycker det är helt Ok att bli förälskad, framför allt om man lever i en dålig relation, men om det är barn inblandade så måste man vara ärlig. Hade han sagt åt sin fru att han var förälskad i en annan hade det varit ok, men inte nu. Men det är inte det som är problemet egentligen, problemet är att han lyckats dölja detta. Det gör mig väldigt bekymrad. Ingen som jag pratat med hade klarat av detta. Spelet han spelat skulle göra CIA imponerade. Det du gjorde var helt rätt. Och då var det lätt att förlåta, men hur ska hans fru någonsin kunna förlåta honom o hur ska du någonsin kunna lita på honom? Jag skriver inte detta av svartsjuka eller illvilja. Jag vill att du ska bli lycklig, både för din o A. skull, men jag vill inte att B. ska ha något som helst inflytande över A.Ytterligare en sak som gör mig besviken är att vi inte försökte igen. Att vi inte gjorde att seriöst försök för A. skull när jag håller på att förändras. I framtiden vid våra överlämningar kommer säker A. att reagera starkare. Hon kanske skriker Pappa eller Mamma o det kommer att göra så ont i själen. Då är risken uppenbar att jag kommer att skylla dig för detta. Det känns som att du är en helt annan människa nu o jag vill inte leva med dig, inte efter hur du agerat de senaste månaderna, men vi måste komma överens o kanske tom tycka om varandra för A. skull. Vi måste reda ut alla våra kontroverser, inte bara på ytan. Jag har haft tålamod och varit snäll, men jag är väldigt bekymrad över situationen. B. är inte någon människa att lita på o ha förtroende för. Sen nämner du mig, som vanligt i dessa sammanhang. Men du då? Jag har spelat spel. Jag har varit en idiot, men inte sen jag fick barn. Och det är en jävligt viktig skillnad. Jag var heller aldrig förälskad eller kär i någon jag träffat på sidan om. Det hade jag förmodligen inte kunnat dölja. Men jag håller med om att det krävs mkt av en lögnare, men det han gör är så mkt värre än det jag gjort. Och du bara accepterar. Jag behöver dock aldrig acceptera hans beteende! De tidigare breven jag skrivit har inte krävts på en kommentar, men nu är det nödvändigt.Hälsn//p    

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards