Jag springer o springer, men är helt trött. Jag vill bara komma fram. Jag vet äntligen var jag är på väg, men målet förflyttar sig hela tiden. Och ibland fastnar jag i sörjan, utan att komma vidare. Hon berör mig, hon är mig, hon styr mig fortfarande. Jag försöker komma loss o börja springa igen, men jag är alldeles för trött.

Tankarna på henne gör mig trött, jag är spyless på de, men det fortsätter envetet surra som en mygga när man ska sova. Det går bättre o bättre, men jag kanske bara blockerar, jag kanske bara stänger av. Har jag då kommit någonstans? Eller finns allt kvar? Hur fan glömmer man vad man gjort, hur kunde jag vara så jävla blind, jag gjorde mitt bästa, eller gjorde jag det, varför älskade jag henne inte när jag hade chansen....

 

Manne

17 januari 2008 05:48

Jadu.
Kan inte säga annat än att jag är helt med dig på vad du känner och tänker.
Att fastna i den svarta sörjan som lägger sig som kättingar kring anklarna. Minsta försök till att ta ett steg till och så fallar man med bakbundna händer, oförmögen att ta emot.

Kämpa på.
Det kommer en tid då du kan acceptera att du faktiskt gjort det du kunnat under ett tidigare liv. Ingen kan lasta dig för det, ingen kan dömma dig. Den enda som vet är du själv och är du sann mot dig själv så kommer du att komma vidare.
Lyssna på din inre röst, och låt dig inte slås ner. Igen.

Du har kommit en bit på vägen.
Spring inte.
Då missar du kanske den stunden som är nu. Gå, det är mindre tröttande.

Springa kan du göra när du fått krafterna åter.

Nånstans där är jag.
Tack för att du delar med dig!

http://one2many.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.  ...

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat. "Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45. Jag tänker.... "Har hon gråtit länge?" Frågar jag. "Jag står inte ut....k...

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok....

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...   våga lev     ...

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon ...