hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.

A. verkar må super, ak likaså....vad händer härnäst?

D. är go, men inte förestående.

"För hon har blommor i sitt hår som bara jag kan se. Hon har sagt det självjag har har hört det själv att hon vill ha mig, mitt liv i sitt liv. Ingenting känns komplicerat, ingeting känns svårt, för hon har blommor i sitt hår...."

Jag kände för att slänga radion i väggen. Vilket jävla skitsnack. Finns det något mer komplicerat?

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat.

"Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45 Jag tänker....

"Har hon gråtit länge?" Frågar jag.

"Jag står inte ut....kan hon aldrig bli riktigt frisk."

"Hostar hon?"

"Ja, så man blir tokig...."

"Jag kommer....." Jag känner mig som en hjälte, en räddare i nöden, men jag vet att jag kommer att ångra mitt beslut, men jag hade inget alternativ. Jag klarar inte av hennes gråt. Upp ur sängen, hitta dropparna, alvedon, klä på mig, sätta på skorna o iväg. Under den korta promenaden känns det bra. Jag känner mig behövd. När jag kommer fram knackar jag försiktigt på dörren. Jag hör gråten där inne, det är ingen vanlig gråt, det är mycket mer än så. Hon öppnar med A. i famnen. Jag tar henne direkt och försöker trösta, men kommer ingenstans. Vi går till sängen. Jag försöker lugna henne med mina ord, jag försöker få henne på andra tankar, jag försöker flytta fokus. "Vill du ha välling? Ska vi läsa bok?" Hon blir lite lugnare. Jag försöker krama henne, men hon blir bara mer förbannad. Jag tar fram näsdropparna och förklarar att detta kommer att göra det lättare att andas. Hon vägrar.

Med hjälp av AK lyckas vi spraya näsan. Sen blir det återigen lite lugnare. "Varför sover hon inte som andra barn?" frågar sig AK.

"Jag vet inte....men hon alla barn sover väl inte hela natten." Jag känner en oro för att vår separation påverkat henne. Har vi gjort fel? Skulle vi varit tydligare? Jag ville bara skydda henne, få henne att tro att det inte kommer att bli någon skillnad. Det kanske var fel? Frågorna hopas.....

Jag lägger mig ner med A. Nu är hon nästan tyst. "Ska du ha välling?" Hon nickar.

Jag går till köket, jag hittar utan problem. Det var här vi bodde. Hon och jag. Och A. Jag gör i ordning vällingen med van hand och går tillbaka till sovrummet. Hon är lugn nu. sover nästan. Hon dricker lite välling, men börjar nästan genast att hosta. Denna jävla hosta...

Hon dricker lite mer, vi lägger oss ner. Jag håller hennes ena hand. Vi ligger så i några minuter. Sen kommer det. Kräket. Eller hostan och med hostan, kräket. All välling kommer upp. Jag försöker fånga det i handen, men det mesta hamnar i sängen. Jag ropar till AK. Hon kommer med en handduk....A. börjar gråta igen. Hon kastar upp två gånger till. Och båda gångerna i sängen. Vi orkar inte byta sängkläder...utan vi lägger oss ner på handukarna. Hon är riktigt trött nu....efter några minuter så somnar hon faktiskt. Jag håller hennes hand.

Det känns så konstigt att vara där. Det är inte mitt hem längre, men det finns en trygghet kvar. En vana. Men vi var inte lyckliga. Hon frågar om jag vill sova över. Frågan känns jobbig och bekräftande. Hon tycker om att vara med mig, hon behöver mig, men efter allt som varit är det ångestladdat. Jag svarar att jag måste gå. Här får man ju ändå inte sova. Jag försöker svara så oberört som möjligt. Som om det inte berör mig ett dugg. Som om jag för länge sedan gått vidare....Jag kliver upp ur sängen. Jag säger godnatt o går mot hallen. På vägen hem är känslorna blandade. 

Jag somnar inte den natten....     

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok.

Mitt liv har inte stagnerat, det är fullt av betraktelser och berg- och dalbanor. Det blir inte lugnt....samtidigt finns det en rädsla för stagnation. Insikterna kommer inte lika frekvent nu som då, för ett år sedan, men fortfarande händer det stora saker i mitt inre.

Vi bråkar inte...vi umgås, men inte som vänner och inte som älskare. Vi är någonstans emellan. Det är inte bra, men det är som en seg sörja, två steg framåt och ett steg tillbaka...