Att ha kontroll över sina känslor betraktas ofta som något positivt. Att inte visa något utåt, hålla masken och de jobbiga tankarna borta. Ett visst mått av självkontroll är nödvändigt för att kunna samexistera med människor. Man kan inte skrika o gapa o gråta när något går lite snett av hänsyn till andra människor. Men för mkt kontroll leder alltid fel. För att kunna älska och känna kärlek på riktigt måste man kunna ge sig hän. Släppa på alla hämningar och låte livet flöda genom kroppen. Det är dock mkt lättare sagt än gjort. Det krävs ett oerhört mod att släppa kontrollen och våga krossas av kärlekens krafter....

Hur ska man våga när man träffar någon ny? Eller är det bara så att när man inte vågar så handlar det inte om feghet utan att man inte träffat rätt? Eller är egentligen den största rädslan att svika någon som man gett förhoppningar till? Om man försöker leva ärligt o vid ett möte med en ny människa är ärlig o berättar om sina känslor kontinuerligt så borde saker och ting falla på plats. Man kan bara berätta vad man känner för stunden, inte vad man kommer att känna imorgon. Om den medvetenheten finns där hos båda parter så kan man nog undvika mkt lidande.

För att älska krävs det också att man tycker om sig själv, att man respekterar sig själv och det är väl där någonstans man ska börja.... 

Hej,

Nu känns det som om allt börjar gå tillbaka till sitt ursprung vad gäller mig. Samma gamla P. Känner inte någon inre harmoni direkt, har förlorat känslan för några av mina insikter. Det som finns kvar är prestigelösheten o ärlligheten. Lyckorusen har försvunnit, men samtidigt också den värsta sorgen. Känner mig ganska stabil, men låg. Försöker följa mitt hjärta fast det är svårt. Försöker ta ansvar för mina känslor först o främst. Försöker vara ärlig även om det sårar människor. Det är så mkt kämpa med sig själv att man blir helt trött.

Vad gäller kvinnor så har jag hamnat i någon form av ekorrhjul. Det kan bli som en drog, ett missbruk om man inte är försiktig. Tänkte jag skulle leva i celibat ett tag, men om det kändes rätt skulle sex vara OK. Men efter sexakten har jag mått dåligt, vilket tyder på att något är fel. jag vill inte tillbaka till den jag var. Jag vill vara stolt o lycklig....

Hej,

Om du inte börjar ta ansvar för ditt beteende så kommer det här aldrig att fungera. Du har betett dig illa det senaste halvåret och nu börjar mitt tålamod ta slut...Istället för att tjafsa och ta hänsyn kör du bara på o hotar med depression om jag hugger tillbaka. Nu är jag förbannad o less på situationen och skiter fullständigt om du går in i en depression eller inte. Det är endast för A. skull som jag står ut. Men å andra sidan. A. kan väl vara med mig under tiden som  du krisar.

Om vi hjälps åt kommer alla att tjäna på det, men vi kan också välja att slåss med bara förlorare. Inget blir lättare av det. För A. skull så måste du tänka om o det snarast. Börja bete dig hänsynsfullt med respekt så kommer det nog att funka. Jag är trött o på dåligt humör o då är det svårt att vara klok, men man måste försöka....

Hej igen,

Jag har så svårt att förstå dig. Du har alltid trott på ärlighet. Hur kan du då känna stolthet och förståelse för honom? Hur kan du känna förtroende o lite  på honom efter det han gjort mot sin fru? Det gör mig väldigt besviken på dig. Tidigare kunde jag försvara dig med att säga att du är förälskad o det är som att gå på en drog, men vad ska jag säga nu? Att du är en lallande idiot? Att du är inkapabel att ta hänsyn till andra människor just nu? Jag vill vara stolt över dig, men det är svårt i detta läge. När ska du börja se verkligheten i vitögat? Jag vill inte skämmas för dig inför mina vänner.

Situationen gör mig frustrerad. Jag vill ha svar på dessa frågor! Du kan inte fortsätta försvara hans beteende. Det är bara patetiskt. Det blir bara löjligt. Det han gjort är oförlåtligt, men du bara accepterar. Jag kräver svar på dessa frågor annars försvinner min respekt för dig. Det får inte ske. Vi har barn ihop o det krävs att vi agerar som vuxna människor. När ska du börja med det?  

Jag har börjat få känslor för en annan människa. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det pirrar i magen o jag känner mig förväntansfull. Det var länge sedan jag känt så. Det kanske bara är en s ka Rebounce effekt. Ofta har jag börjat i andra ändan med fylla o sex o sedan har man försökt bygga en relation. Nu har jag börjat i andra ändan o det är så spännande. Det är tom nya känslor i mitt liv eftersom jag vågar. Jag tar ansvar för mina känslor, inte för hennes.

Hej då

Hej,Det B. har gjort mot sin bästa vän d v s sin fru under en längre tid nu är fruktansvärt. B. är i mina ögon karismatisk, trevlig o social, men han har en annan sida också. Att kunna dölja sina känslor så länge för sin bästa vän är inget normalt beteende. Jag har pratat med många vänner om detta o de håller med. Det krävs en viss människotyp för att göra det han gjort, en människotyp som jag inte vill ha med att göra. Man skulle kunna kalla det sociopatdrag, men jag vill inte sträcka mig så långt. Men en sak vet jag och det är att jag inte litar på denna människa och jag vill inte att han ska ha något inflytande över A.Om han behandlar sin bästa vän som han gjort, vad kan han då göra mot dig o framför allt mot A. Detta gör mig orolig. Jag är också väldigt besviken på dig i denna fråga eftersom du alltid satt ärlighet främst. Hur kan du ens tänka tanken att spendera tid med honom efter det han gjort o gör? När jag tänker på det känner jag förakt för dig o det vill jag inte känna. Jag vill känna respekt o stolthet över dig. Han är ett rövhål det går inte att komma ifrån, det finns inga ursäkter....Men missförstå mig inte nu. Jag tycker det är helt Ok att bli förälskad, framför allt om man lever i en dålig relation, men om det är barn inblandade så måste man vara ärlig. Hade han sagt åt sin fru att han var förälskad i en annan hade det varit ok, men inte nu. Men det är inte det som är problemet egentligen, problemet är att han lyckats dölja detta. Det gör mig väldigt bekymrad. Ingen som jag pratat med hade klarat av detta. Spelet han spelat skulle göra CIA imponerade. Det du gjorde var helt rätt. Och då var det lätt att förlåta, men hur ska hans fru någonsin kunna förlåta honom o hur ska du någonsin kunna lita på honom? Jag skriver inte detta av svartsjuka eller illvilja. Jag vill att du ska bli lycklig, både för din o A. skull, men jag vill inte att B. ska ha något som helst inflytande över A.Ytterligare en sak som gör mig besviken är att vi inte försökte igen. Att vi inte gjorde att seriöst försök för A. skull när jag håller på att förändras. I framtiden vid våra överlämningar kommer säker A. att reagera starkare. Hon kanske skriker Pappa eller Mamma o det kommer att göra så ont i själen. Då är risken uppenbar att jag kommer att skylla dig för detta. Det känns som att du är en helt annan människa nu o jag vill inte leva med dig, inte efter hur du agerat de senaste månaderna, men vi måste komma överens o kanske tom tycka om varandra för A. skull. Vi måste reda ut alla våra kontroverser, inte bara på ytan. Jag har haft tålamod och varit snäll, men jag är väldigt bekymrad över situationen. B. är inte någon människa att lita på o ha förtroende för. Sen nämner du mig, som vanligt i dessa sammanhang. Men du då? Jag har spelat spel. Jag har varit en idiot, men inte sen jag fick barn. Och det är en jävligt viktig skillnad. Jag var heller aldrig förälskad eller kär i någon jag träffat på sidan om. Det hade jag förmodligen inte kunnat dölja. Men jag håller med om att det krävs mkt av en lögnare, men det han gör är så mkt värre än det jag gjort. Och du bara accepterar. Jag behöver dock aldrig acceptera hans beteende! De tidigare breven jag skrivit har inte krävts på en kommentar, men nu är det nödvändigt.Hälsn//p    

Hej,

Tandvärken har inte övergivit mig ännu. Eller rättare sagt inflammationen i tandköttet efter att en visdomstand avlägsnats. Värken tar all energi o det är svårt att vara glad. Har knappt ätit något idag av rädsla för att något ska fastna i det svarta hålet. Hoppas morgondagen blir ljusare...

Har börjat fått ordning i den nya lägenheten, men mkt återstår. Samtidigt ligger jag efter jobbmässigt o måste jobba ikapp innan semestern. Det är inte så lätt nu. Mkt som pågår samtidigt, pappaledighet, letande efter dagisplats, barnvaktning, jobb, ny lägenhet, "tand"värk, AO o A. Jag ser framemot ett semesterlugn där man kan sova ut o fokusera på A. och lägenheten.

Jag o AO fungerar bra ihop, men det finns ett grundläggande problem som vi inte berört ännu. Och det gäller hennes kärleksrelation med sin kollega. Det kanske är ett framtida problem, men jag litar inte på den människan. Jag vill inte att han ska bli någon plastpappa till A. Föremålet för AO kärlek är karismatisk, social o trevlig. Samtidigt som han måste ha en mörk sida. Att ljuga och spela ett dubbelspel så långt tid inför sin bästa vän d v s hans fru är inte ett normalt beteende. Det krävs en speciell människotyp för att klara av det o det är en människotyp jag inte vill ha i närheten av A. Hade han varit ärlig mot sin fru och berättat att han förälskat sig i en annan hade det varit OK i mina ögon. Men att under så lång tid dölja sina känslor tyder på något sociopatdrag....Jag vet ingen annan människa som skulle klarat det. De finns såklart, men det är fan inte normalt. Hur ska jag förhålla mig till detta? Sen blir jag såklart besviken på AO för att hon accepterar detta ruttna beteende från hans sida.

Men missförstå mig inte. Det måste vara ok att förälska sig i någon annan om man lever i en dålig relation, men när det är barn inblandande måste man vara ärlig. Hur ska hans fru reagera när han berättar att han dolt detta under flera månader? Hon kommer ju aldrig att förlåta honom. Det kanske hon kunde ha gjort om han varit ärlig från början. Hur ska hennes släkt reagera. Jag vill inte ha den människan i närheten av A. Men vad kan jag göra?

Hej,

Tanden känns lite bättre idag. Ska till tandläkaren på em o det känns riktigt bra. Jag tror dock att värken sätter sina spår på själen. Jag känner mig orkes- och glädjelös.

Fortfarande attraherad av AO, men det går lättare nu. Det är dock tungt att bära. Om jag är stöttande och snäll så fungerar vår relation och hon mår bättre och det måste ju vara det viktigaste för A. skull. Men ibland tar mitt tålamod slut, men då är det bara att bita ihop o räkna till tio. Jag tror på snällhet. Inte att man blir överkörd, men att ställa upp o lyssna. Ge beröm och komplimanger. Bara en sådan liten grej skulle kunna skapa ett bättre samhälle. Jag vill inte ha tillbaka AO, men jag känner starkt för henne. Jag tror hon tom mår bra av att veta att jag åtrår henne. Vem skulle inte göra det?

Hur kan man vara attraherad av någon en månad, men inte nästa? Så verkar det vara för AO. Vi tycker om varandra, men det kan man inte bygga en relation på. Det måste finnas mkt mer...Allt kommer nog att bli bra till slut, oavsett hur det går. Det är lättare att vara arg än sårad. Det är lätt att byta ut de jobbiga känslorna mot aggresivitet. Det är klart det är fel, men det känns lite lättare. Om jag är förbannad kan jag inte vara sårad samtidigt. 

En sak som jag kommit fram till i denna kris, eller ytterligare en är att jag har inte varit rädd för att bli sviken. Det är snarare så att jag varit rädd för att svika. Jag har tagit ansvar för andras människors känslor istället för mina egna. Och detta finns fortfarande kvar. En människa som förälskar sig ofta kan man tolka som egocentrisk eftersom den personen bara tar ansvar för sin egen smärta eller lycka. Men det är kanske så man ska leva. I alla fall i större utsträckning än vad jag gjort. Men jag kan få denna känsla igen när det är någon som är intressant och man börjar flörta lite. En känsla av rädsla för att behöva såra den andra om mina känslor försvinner. Rädslan att bli lämnad är inte alls lika stark. Och då är jag återigen där, där jag inte vill vara. Hur ska man kunna lösa detta? Det måste ju vara så att motparten får ta ansvar för sina känslor och jag för mina. Så länge man är ärlig mot sig själv o den andra parten så tror jag att det fungerar alldeles utmärkt. Men detta är fruktansvärt svårt.....

Tidigare så trodde jag att jag hade kontroll på livet. Jag levde i den villfarelsen o det kändes tryggt. När jag väl insåg att jag inte kan kontrollera livet så blir det lättare att leva eftersom man inte behöver spela spel. Även ett lugn infinner sig eftersom man kan acceptera livet istället för att försöka styra det. Detta är en av mina insikter det sista månaderna, men samtidigt är det ganska jobbigt. Just nu känns det mesta jobbigt, men det vänder nog snart..