vad jag lever, på ont o gott, mest gott faktiskt. Det är så jävla jobbigt när man börjar känna, när man börjar våga ge sig hän. Det är en smärtsam process, men det är väl det som kalla livet. Mitt liv har absolut inte sett ut på ett sådant sätt tidigare, men det är bara att haka på....

Ta en dag i taget, lev i nuet, känn smärta och sorg, var sann mot dig själv, var ärlig, var snäll. Men när man befinner sig på botten tycker man inte att det varit värt allting. Nu har jag kravlat mig upp och börjat se ljuset. Och det är mkt ljusare än vad jag trodde var möjligt...det kommer sämre stunder o dagar, men topparna är större än allting tillsammans....

livet pågår nu, just i denna sekund!

kram

Eftersom AO har varit sjuk har A. o jag spenderat mkt tid med varandra, men det har också inneburit att AO o jag varit mkt med varandra. Det har funkat väldigt bra, men det är lite konstigt. Vi är inte ihop, men det finns såklart en laddning mellan oss. Det kändes tidigare som att jag var klar med henne. Jag ville för allt i världen inte hamna i det gamla, i en relation eller ett liv jag inte vill leva.

Men nu är allt nytt. Jag har så mkt att ge att det finns i överflöd...jag har förändrats på djupet. Inte så att jag är en ny människa, jag är en syntes mellan det nya och gamla. Jag är inte rädd för att falla tillbaka för det finns inget att falla tillbaka till. Nu är jag mig själv, med fel och brister, men ocskå styrkor....o det kanske märks.

Men hon måste förändras för att jag ska kunna tänka  mig att leva ett liv med henne....just nu vill ingen, men det är något konstigt på gång. Eller jag kanske har totalt fel. Jag känner fortfarande lust till henne, men vet inte om det är besvarat. Lust kan man dock känna till många, det behöver man inte vara kär för...

kram 

Hej,Under en lång period ville jag inget annat än att ha tillbaka mitt liv, jag ville att allt skulle bli som förr, jag, AO & A. Vi gjorde saker tillsammans och planerade en framtid ihop....det som hänt kändes som en mardröm, jaga ville ha tillbaka mitt liv.Så småningom vande jag mig vid att vara själv och alla insikter jag fått stärkte mig. Livet kändes underbart stort, men också underbart litet. Jag började uppskatta de små sakerna, jag börjad leva alltmer i nuet o insåg hur tomt livet var innan, det var tomt på kärlek.....A. var allt. Igår provade jag på det gamla livet igen p g a att AO var sjuk. Hon behövde någon där o allt kom tillbaka. Det kändes som om jag var fast i en mardröm. Fast i ett liv somk jag inte ville leva. Det kände som om allt som hänt den sista tiden bara varit en dröm...o att jag nu levde i en mardröm. Känslan av tomhet kom över mig, jag ville bort. Jag kunde så tydligt se vad vi saknade i vår relation. Det kunde jag inte när jag var i relationen. Jag trodde att livet skulle vara så, jag trodde att en kärleksrelation skulle se ut som vår. Ack så fel jad hade!kram

hej,

Har gjort något jag aldrig gjort förut. Jag vågade! Jag vågade gå på känslan. Jag vågade engegera mig på vinst och förlust. Jag är inte som förut...nu gick det inte som jag kanske tänkt mig, men det gör detsamma. Vi kände inte varandra nog bra för att jag skulle bli sårad, men jag var lite förälskad. Det var riktigt kul så länge det var, det var inte speciellt svårt när det tog "slut".

Det är så man ska leva, gå på känslan, använd hjärtat, det är det det är till för. Det gör ont att krascha, men det är värt det hundra ggr om. Våga hoppa, våga chans, våga tappa kontrollen, visa att du är sårbar, visa att du är en människa av kött o blod! Livet blir enklare, men samtidigt mycket djupare. Livet blir stort!

kram

hej,

Våga vara beroende, våga vara lycklig. Gå på magkänslan. "All in". Ett bra recept för att skapa en sund och bra relation.

Jag har träffat en människa tre gånger och det känns fortfarande väldigt bra...det är lätt att se problem, det är lätt att störa sig på någon detalj, men inte denna gång. Jag försöker leva i nuet och gå på känslan. Säga vad jag verkligen tycker och vara ärlig mot mig själv o henne. Jag tar inte ansvar för hennes känslor och kan därmed bekräfta henne när det känns så. Det finns inget så kärleksdödande som förpliktelser. Jag tar heller inte ansvar för framtiden, livet pågår nu. Det kan såklart gå åt helvete, det är jag medveten om, men det är den dagen o det är den sorgen....det överlever man.

Man går sedan vidare mot nya äventyr. Om man inte resonerar o lever så kommer man aldrig att hitta verklig kärlek, det blir en omöjlighet, o som en konsekvens blir livet tomt o kallt. Lev Mera!

kram  

Det krävdes en enorm energi att leva med alla dessa fasader och murar. Att upprätthålla en illusion kräver stora mängder energi, framför allt att dölja det inre. Det kanske kan jämföras med att ljuga, både för sig själv o andra, att snärja in sig i lögner som man aldrig kan ta sig ur. Ju mer lögner, ju mer komplicerat blir det o det finns ingen väg ut....

Ett tragiskt sätt att leva o ett tragiskt sätt att existera på när det finns något djupt vackert innerst inne...

Äntligen börjar jag få riktig distans till det som hänt. Det känns som om jag börjat återfå kontrollen. Inte över AO, men över mig själv på ont o gott. För mycket kontroll leder till feghet, för lite kontroll till sårbarhet. Det gäller att hittá ett mellanting.

jag kan se på AO med lite andra ögon. Jag kan säga till henne med skämtsam ton att lägga ner. Deras relation är inte viktigt för mig...det är ganska ointressant. Det är bara at t hoppas att denna utveckling fortsätter...jag vill känna, jag vill leva på riktigt, men det krävs också murar. Murar är inget fel bara man inte skyddar sig mot de som står nära. Aldrig mer...

Nu börjar lyckan....

Att två varma människor inte kunde värma varandra var kanske lite konstigt. Att vi inte kunde hitta glädje och värme i varandra. Vems fel var det? Såklart var det bådas, men jag har tagi på mig alldeles för stor skuld. Jag såg inte henne, och hennes drömmar, men hon såg inte mig heller. Vi levde i en romantisk illusion, vi levde efter konventioner.

Jag har börjat bygga upp murar igen, den öppenhet och värme jag känt inför världen är nästan borta. Sakta men säkert byggs nygamla fasader upp, de tom smyger sig på en. Det är omöjligt att stoppa. Det är omöjligt att över en natt byta liv, det kommer att ta tid.

Jag har kvar mina insikter, jag lever på riktigt, men det går inte att vara fullständigt naken hela tiden, i alla situationer. Inte för att världen är hotfull utan för att det bara inte går. Att ha en fasad gentemot omvärlden är kanske tom nödvändigt, men aldrig i en relation...