Att våga vara en romantisk idiot, att våga vara sårbar, att våga vara närvarande. Jag befinner mig i ett totalt underläge gentemot AO, men det känns ganska OK att ha den "rollen". Jag hoppas någonstans, jag är svag o jag är i hennes våld. Jag är en människa, på riktigt... 

Hela tiden påminns jag om AO. Var idag i Mölle o Strandbaden...där vi var för några år sedan. Då brydde jag mig inte om henne. Hon var i stort sett betydelselös. Nu skulle jag ge en arm för att få vara med henne. Jag kan inte ångra något jag gjort, bara göra annorlunda i framtiden. Jag var så omedveten. Det är först nu jag börjar förstå vad verklig kärlek är. Att älska en människa, att ge o ta, att vara närvarande o stolt, att bekräfta o få bekräftelse, att se det sköna även om ytan är föränderlig. Tankarna bara snurrar....o det gör fortfarande ont. Alla minnen, nostalgi, ånger. Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag vara så blind?

Skulle jag få en chans till (jag vet att det är uteslutet, jag vet att det aldrig kommer att ske, men kanske det finns ett hopp inom mig någonstans) skulle allt bli helt annorlunda. För varje gång jag varit dum skulle hon få en ros, för varje gång hon var sur skulle hon få en kyss, varje gång jag så henne skulle jag le, jag skulle avguda henne för den hon var o älska henne för den hon kan bli....

...Det finns så mkt känslor kvar o de är svåra att hantera. Jag måste snart gå vidare....jag vet bara inte hur. Har aldrig känt såhär, det måste i alla fall vara positivt!

kram

Tvåsamhet som stärker o ger mkt mer än den tar. En plats där man mår bra o växer. En plats där man vågar göra saker tillsammans, där man får styrka att våga ta chansen. En trygghet o värme....Finns detta?

Jag såg en dokumentära idag om ett par som varit gifta i över 50 år o de var fortfarande förälskade. Det var en oerhört varm kärlek...de hade gjort så mkt tillsammans o hade vågat för att de hade varandra. Då finns det inga hinder...det måste ha varit riktig kärlek. Är det man ska vänta på? Är det AO har med B.? Jag börjar förstå vad det handlar om nu...såklart för sent för AO, men inte för resten av mitt liv...

kram  

Jag har alltid varit en romantiker i teorin, jag har pratat om kärlek o förälskelse, jag har pratat om att ge sig hän, jag har pratat om livet som att jag förstod det. Jag hade fel, eller jag har aldrig levt så i praktiken. I praktiken har jag varit iskall och beräknande när det gällt kärlek. Jag hoppas innerligt att jag har utvecklats o även kan leva "romantiskt" i praktiken. Att se tecken, att leva på riktigt, att följa sin känsla o sitt öde. Att leva renhårigt och rättfärdigt. Jag vill inte vara cynisk och pragmatisk längre, jag vill tro på något större o bättre.

Livet kan vara ett mysterium, livet kan vara så mkt mer...tvåsamhet behöver inte betyda nedbrytande vardag eller iskalla krig. "Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje" skriver Marcus Birro i en krönika som är en obotlig romantiker i både teori o praktik. Det är tufft. Han fortsätter "Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare o intressantare" Det kunde inte sagts bättre....Det handlar om att våga vara lycklig, att våga vara en tokig o naiv romantisk idiot fast allt kanske tas ifrån Dig. Det är MOD!

Man måste iaf försöka, eller hur? 

Jag läste i en annan blogg något som är väldigt sant. "egot bör utplånas o självet stärkas". Det är egot som behöver bekräftelse, det är egot som behöver hävda sig, det är egot som behöver tävla. Självet eller jaget däremot är det den du är o det kan det aldrig bli för mkt av. Jag har haft o kanske har ett uppblåst ego. Jag behöver hävda mig. Om någon påstår -"Så det funkade inte med tjejen?" Så måste jag förklara att det var mitt beslut, att jag hade något övertag istället för att bara nicka. - Jo så var det ungefär....ställs sedan följdfrågor kan man sedan besvara de ärligt. Ett typiskt ego agerande.... Bryt nu!

En positiv sak med allt som hänt är att jag börjar förstå vad kärlek är. Jag var inte tidigare förmögen att älska på riktigt. Jag vågade inte helt enkelt, eller så var jag inte värd att älska. Jag har känt så otroligt mkt på senaste tiden, vilket gjort mig stark o sårbar. Men det är bara att fortsätta kämpa....Jag vill behålla denna känsla. Inte förlora. Hoppet om en romantisk värld består.. 

Hej,
Det är svårt att vara människa. Jag funderar mkt kring mansrollen o har insett att många män är väldigt rädda. Det är kamp, konkurrens, prestige. Om man kan lägga det där åt sidan händer fantastiska saker. Då kan man bara vara närvarande. Jag har planer på att starta en rörelse/forum för att diskutera dessa tankar. Det är tragiskt att man låter livet passera när försöker leva efter normer och värderingar. Våga vara! Bryt nu!

Att finna kärleken....är det bara det livet ska handla om? De hade ju en bra relation. Varför ska han då bryta upp? Har man inte ett större ansvar för barnen än så? Jag undrar vad som hänt om de inte träffats. Vi hade förmodligen gift oss, men aldrig blivit riktigt lyckliga, jag hade inte förstått vad livet verkligen handlar om. Jag hade fortsatt i uppkörda hjulspår o aldrig sett några tecken. Jag hade aldrig följt mitt hjärta, jag hade bara låtet intellektet styra, en tråkigt och tomt liv, förmodligen. Nu finns det iaf hopp om något mkt bättre. En bra start är att må dåligt....

Har fortfarande sorg i själen. Jag trodde jag var färdig, men så var icke fallet. Genom att möta nya tjejer har jág lyckats fly från mig själv. När jag nu är helt själv kommer mkt av känslorna tillbaka. Det är trist och jobbigt, men nödvändigt, tror jag. Jag känner inte alls samma tillförsikt inför framtiden som jag gjorde tidigare, däremot känner jag att större lugn nu. Jag kände starkt för att möta en ny människa och bygga upp något, men det var alldeles för tidigt. All den lusten har i stort sett försvunnit...jag orkar inte lära känna någon, bygga upp något, skapa en relation just nu.

AO är fortfarande väldigt närvarande känslomässigt. Även om det är mkt lättare nu kommer melankolin o nostalgin smygande....ibland vill jag att allt ska bli som förr. Men jag är övertygad om att jag nu kan bli riktigt lycklig. Det kommer att ta länge, men jag vet att det finns potential. AO kommer också att bli lyckligare, men ibland undrar jag om vi inte hade det ganska bra ändå. Hur höga krav ska man ställa på en relation? När jag pratar med vänner säger de ungefär samma sak....efter ett par år är det vardag o tristess. Ska man då gå vidare eller? Men det kanske finns riktigt  bra relationer, men en djup kärlek, där det är skönt att vara även efter en längre tid. AO beskriver sin relation till B. på ett sådant sätt. Att hon mår bra och att det känns som den stora kärleken....Är det så eller blir det samma sak därigen? Svåra frågor...inga svar....