tid för lite mod, styrka o gråt....helt fantastisk..

livet kan vara mkt omtumlande. Det känns både svårt o lätt just nu. Lätt för att jag börjat vakna, svårt för att det innebär så många känslor av skilda slag. Men livet känns äkta nu i alla fall. Jag börjar förstå vad kärlek är, vad livet egentligen handlar, jag börjar tom hitta mig själv. Att hitta hem....o finna trygghet i det. Och inte förlita sig på att kärleken för en hem.

Jag läser just nu en bok av P. Coelho som handlar om kärlek o besatthet. I boken fanns ett citat som påminde väldigt mkt om det jag tänkt o förstått den senaste tiden. Det var nästan skrämmande snarlikt...det innebär att jag inte är ensam om mina tankar o känslor. Att vakna upp o se världen på riktigt, att våga leva, och att leva i nuet. Nu är jag ensam o det känns bra. Jag fokuserar på mig själv och blandar inte in mig i några kärleksrelationer. Jag vill landa först. Tvivlet kommer alltid att vara närvarande när man träffar någon, men det är viktigt att veta varför man tvivlar. Det vet jag inte nu o därför känns det lönslöst att träffa någon. Jag vet inte om det beror på AO, om det beror på rädsla, eller om det beror på att det inte är rätt? Jag behöver veta var jag står just nu....

Att säga nej o stå för det är en bra början..sexuell integritet är dock svårt. Att som man säga nej till sex kan vara problematiskt. Man kan få ta mkt skit, bli kallad för tråkig, mesig, töntig, omanlig. I min gamla värld var det det värsta som kunde hända. Det gjorde att man knullade fast man egentligen inte ville. Och för varje gång mådde man lite sämre. När man väl byggt upp någonting så kunde det raseras i ett ögonblick. Och när det skedde, när man väl penetrerade en ny kvinna, gjorde det ibland så ont att det blev njutningsfullt. Ren maschocism, alltså....att njuta av smärtan. Det varade dock en väldigt kort tid, sedan kom ångesten. Det mönster måste brytas....och det börjar nu..

Om man tycker om sig själv, skyddar man sig själv. Living on the edge måste således vara raka motsatsen. En bra självrespekt innebär att man är rädd om sig själv o sitt liv. Jag har inte varit det, jag har riskerat livet, jag har supit mig redlös, jag har knullat utan kådis med högriskkvinnor. En låg självrespekt leder till destruktivitet...Man är inte värd att älska och på så  sätt förstör man det som är bra. När något går bra, eller när livet leker föreställer man sig att allt kommer att tas ifrån en, allt kommer att försvinna för allting jämnar väl ut sig. Och istället för att bara vänta på domen kan man ta saken i egna händer och förstöra det som är fint. Det skapar någon form av kontroll. Den riktigt stora frågan är varför? Varför blev jagsåhär o vad ska jag göra åt det? Jag har kommit en bra bit på väg, men det är långt kvar. Jag kan fortfarande tänka på samma sätt, jag kan fortfarande riskera min hälsa, vilket tyder på en destruktiv läggning...

För bara en kort tid sedan kände jag så stark för världen, jag kände så mkt kärlek o värme, så mkt kärlek till människor. Jag ville nästan krama alla jag mötte. Den euforin har nästintill försvunnit. Det kanske inte går att leva så hela tiden, men rädslan som förlamat mig hade försvunnit. Jag vill uppleva det igen....Det var så starkt.

kram

Att få smak för friheten som ett singelskap innebär kan vara farligt. Att leva som singel innebär mer spänning i tillvaron o den kicken kan bli ett missbruk. Jag funderar o funderar på om jag nu vill byta ut mitt liv mot ett liv i tvåsamhet. Om AO skulle fråga mig om ett nytt försök skulle jag nog satsa igen....men kanske ångra mig ganska snart. Det skulle dock kännas som att jag återfick någon form av kontroll. Jag känner mig maktlös inför henne o det är svårt att hantera. Jag kanske skulle uppleva ett lyckorus om hon ville ha mig tillbaka, men det ruset kanske handlar om en ny maktfördelning?

Kickarna man får som singel kan vara ganska härliga, många möten med nya människor, man kan ta för sig utan dåligt samvete, mm. Men det finns alltid en baksida. I spänningssökandet så blir det svårt att slå sig till ro, gräset är alltid grönare på andra sidan ån, det finns andra som väntar om det inte duger. Ytligheten blir total och engagemanget lågt...så vill jag inte leva. Alla söker vi tvåsamheten på ett eller annat sätt, men tvåsamheten måste vara bättre än ensamheten. Det går inte att söka tvåsamhet bara för sakens skull....

Jag glömde säga att jag ska försöka vara ensam nu ett tag, inga fler krogragg, inget mer engagemang i en ny människa på ett tag. Jag behöver landa innan jag ger mig ut igen...Veta vart jag står. Även om funderingarna återkommer när jag träffar någon så har jag iaf varit själv ett tag o försökt hitta ett lugn i det. Tvivlen o rädslan kommer nog alltid att vara närvarande vid ett möte med en ny människa. Det får man bara acceptera, men det gäller att veta vad man vill o följa sitt hjärta. Nu vet jag inte ens vad mina tvivel handlar om när jag möter en ny människa, har det med AO att göra, har det med min rädsla att göra, eller är det helt enkelt inte rätt? Tuffa frågor, men har man kommit så långt att man kan härleda sitt tvivel så har man kommit långt.... 

Hej,

En sak har jag lärt mig idag....jag är inte klar med AO. har fortfarande starka känslor kvar som kommer upp till ytan och jag erkänner o bejakar de. Det gäller bara att låta känslorna värka ut o inte förneka de. Jag känner åtrå, galenskap, puls och smärta....Jag tänkte tidigare att jag skulle börja bekräfta o uppvakta henne igen, men det är nog lönlöst. Att strö pärlor för svin som man brukar säga. Idag var jag där o hjälpte henne med några hyllor o hon var ganska nere o då blir hon väldigt älskvärd. Jag kan inte säga Nej, när hon ber mig om en tjänst. Jag vill ju vara med henne på ett eller annat sätt. Jag vet inte vad som är rätt? Jag tror på Karma. What goes around comes around. Om jag är snäll o ställer upp, utan att bli utnyttjad o överkörd så borde det löna sig i längden, vår relation blir bättre o det gynnar såklart A.

Men det kändes bra o vara där o känna sig behövd. Tyvärr får jag ingen respons från hennes sida, förutom det vanliga: vad snäll du är som hjälper till...

Vi kanske kan bli bara vänner någon gång. Jag tror vi tycker om varandra som människor även om kärleken försvunnit. Kan vi behålla det kommer A. att  trivas o må bra. Men hur länge ska jag känna lust och kärlek till AO? Jag vet knappt om känslorna minskat. Jag tycker hon är så vacker, på så många olika sätt. Jag kunde inte se det tidigare. Jag var blind för världen och skönheten. Blind för livet. Jag vågade inte riktigt leva. Nu försöker jag iaf se världen o dess skönhet. Jag kände tidigare så mkt kärlek i världen, o så mkt kärlek till människor. De känslorna har blivit betydligt svalare, men det var härligt så länge det varade...

tack o hej...