För det första. Hur kan man gå  från att vara bra vänner till ingenting. Det är ofta det som händer när det tar slut. Även om kärleken är död så tyckte jag o AO om varandra för de vi var. Vi tyckte om varandras egenskaper o värderingar. Vi tyckte om människan bakom. Hur kan det ta slut? Att kärleken tar slut händer ofta, men det andra. Finns det kvar? Det känns inte så från hennes sida. Hon spenderar hellre tid med en bekant än med mig. Vi som var nära vänner...är inte detta konstigt? Men det är kanske så det måste vara när det tar slut. Är det någon som har varit med om något annat så säg!

För det andra. När man träffar någon o känner stark attraktion, man trivs med den människan o man blir glad när man träffar den människan...är det rätt att satsa då fast man inte är förälskad? Eller är det så att jag skulle kunna bli förälskad, men jag tillåter mig inte det? En riktigt svår fråga.....Jag tänkte jag skulle leva själv ett tag, stå på egna ben, känna mig singel, bli klar med AO innan jag träffade någon ny. Och det är kanske det jag ska göra....det känns bara lite tråkigt att inte flörta och vara småkär. Det kändes tidigare idag som att jag bestämt mig för att ta det lugnt med kärleken. Att lägga ner min flört (eller det är nog djupare än så), men det kanske jag gör för att jag är för feg o inte för att det inte är rätt. Hur ska man någonsin kunna veta? Man måste gå på magkänslan, det måste kännas rätt, men då måste man också tillåta sig att känna fullt ut. Köra järnet....

Hur gör man med kärleken....? Kanske det bara handlar om att slappna av o se tecknen så löser sig resten. Jag fortsätter min inre kamp utan att ge vika...puuhh..

Jag har länge upplevt att det som är fint o vackert snart kommer att tas ifrån mig o istället för att bara acceptera den livsfilosofin har jag i många fall föregripit mitt öde genom att leva självdestruktivt. Det har inneburit att jag förstört det vackra genom dåliga handlingar. Jag vet inte om min upplevelse av att det fina snart försvinner är verklig eller om det handlar om någon form av flykt. Det kanske är rädslan för att förlora det man tycker om som gör upplevelsen så stark. Att göra de närmaste illa, att förstöra det vackra har varit närvarande en lång tid. Jag trodde att jag lämnat detta bakom mig när jag fick barn, men tankarna finns fortfarande kvar. Och kanske beteendet också.....

Jag kan komma ihåg händelser...som jag inte är ett dugg stolt över. Men jag trodde att jag hade förändrats, att jag hade hittat hem, men det kanske bara berodde på att jag undvikit situationer där jag kunde hamnat snett. En händelse som jag mkt väl kommer ihåg var en sommar när jag tyckte att jag mådde bra. Livet lekte, jag hade flickvän, jag hade trygghet, men på fyllan gick det ändå snett. Jag hamnade i säng med en annan...Beteendet kanske finns kvar lika starkt nu som då, men jag har bara lyckats undvika att hamna i fel situationer. Jag hoppas innerligt att det som inträffat i mitt liv de senaste månaderna har förändrat mig på djupet...jag hoppas...  

Det finns fortfarande mkt känslor kvar... Jag trodde att det var lugnt nu, men icke. Det kan vara små detaljer som gör en ledsen o sentimental. Man förstår vad man hade när det är borta. Det är klassiskt. Men det är nog nödvändigt att förlora något stort för att man ska kunna uppskatta något verkligt sen. I framtiden.... 

Jag städade bilen idag o hittade nappbrickor. Då kom jag att tänka på våra bilsemestrar och hur mysigt det kunde vara, men jag förstod det inte då. Nu kan jag önska mig tillbaka....och tänka på vad jag skulle ha gjort istället för att vara frånvarande och kall. Hur jag skulle ha gett henne mig själv o den närhet och bekräftelse hon behövde. Det är möjligt att jag romantiserar vår relation o bara kommer ihåg de goda stunderna. Det är mest tragiskt är väl att tillvaron måste krascha för att man ska börja se....o förstå det viktigaste i livet, nämligen kärlek. Imorgon känns det förmodlingen mkt bättre o man tar nya tag. Det är bara att hoppas att jag kan behålla insikterna o leva därefter...det är svårt och det gör ont, men det är garanterat värt det..

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin haft några drömmar. Kan det verkligen vara så? Eller är det bara så att jag inte kan komma ihåg mina drömmar. Vad ville jag bli när jag var lite, var jag vill gå, vad jag ville göra kan jag inte komma ihåg....Nu har jag drömmar och försöker förverkliga de på olika sätt. Jag är väldigt ambitiös, effektiv men inte så noggrann...

En bra dag måste jag säga. Det började lite stressigt, och ökade. Men jag trivs ganska bra när det händer mkt. Då ska man dit på möte, sen är det fika med en polare, sen är det leka i parken med A. sen är det äta middag med H. och sen promenera med O. Kräftskiva med H2...jag skippade dock kräftskivan. Var ganska utmattad när jag kom hem vid sju.

Nu sover A o jag borde egentligen ringa en massa samtal, men jag ids fan inte. Det får bli imorgon o på sönd. Min närmaste plan är att gå till kojs o läsa en bra bok. Har således varit en intensiv dag, men harmonisk vete fan. Söker fortfarande efter det borttappade lugnet...var ska man leta. Kanske bara sluta o leta så kommer det automatiskt. Jag vill förändras nu...det går så långsamt att bryta mönster att våga leva på riktigt. Att känna o insupa stunden är svårt. Livet känns ok, men det gjorde det även innan krisen. Jag vill att livet ska vara fantastisk....! Höga krav, ett liv, en tid, carpe diem..

kram 

Även om jag utvecklats på flera områden så är det väldigt mkt som återstår. Den inre harmoni o det lugn jag känt är emellanåt som bortblåst. Nu kan jag uppleva samma sociala spel, samma rädsla o otrygghet som förut. En människa som inte är avslappnad sprider otrygghet omkring sig och tvärtom givetvis. AO var/är en människa som spred lugn...jag var också det ett tag o livet var så enkelt. Nu är det komplicerat o svårt igen. Jag försöker hitta tillbaka till ruset och lugnet, men det är fruktansvärt svårt. Det kommer att ta tid o jag som trodde att det skulle gå fort att bli en bättre o lugnare människa......men skam den som ger sig. Jag är i alla fall medveten om mina problem och begränsningar. Jag kan känna mig besviken på mig själv för att det går så långsamt eller tom tillbaka. Jag vill bara vara. Ska det vara så jävla svårt...

Hej,

Det känns som om huvet är tomt på tankar. Det händer fortfarande mkt i livet, men det har börjat stagnera. Kan se framemot rutiner, ordning o reda. idag kom A. hem från sin resa från söder till norr o tillbaka igen. Mötet gick bra, hon log o skrattade. A börjar bli så medveten nu. Det är  nästan så att hon är extra snäll bara för att visa att hon tycker om en...Har hon redan börjat ta ansvar för andras känslor.....? Hemska tanke...

Livet pågår just nu, inte imorgon. Jo kanske i morgon också, men man vet aldrig. Det är så svårt att leva i nuet, att bara vara. Jag kämpar ständigt med mig själv för att bli hel o bättre. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Två steg fram och tre steg tillbaka. Ibland tvärtom. Att det ska vara så svårt att lära känna sig själv, att finna frid o lugn. Men jag har känt det, det finns där runt hörnet bara man vågar öppna ögona.

Det är så lätt att gå tillbaka till det som var. Det finns en trygghet i det gamla. I den människan jag var innan krisen kom in i mitt liv, en kris som jag är väldigt tacksam för fortfarande, men om allt var för gäves, om jag glömmer alla insikter och mitt nya förhållningssätt till världen, vad har det då betytt? Jag träffade en tjej på krogen i lörd och hon följde med mig hem. Det var på hennes initiativ o hon var ganska söt så varför inte. Eller gjorde jag rätt? För det finns hela tiden en påtaglig rädsla att det ska bli som förr, det s ka Casanova-livet med rollspel till förbannelse...Vi träffades även på månd kväll, men då kände jag direkt att detta inte var bra. Jag blev rädd för mig själv o kände ångest. I mitt "tidigare" liv hade jag förmodligen gått hela vägen även på måndagen, men jag insåg nu att det inte kändes rätt. Det kanske jag gjort tidigare också, men då har jag inte följt den känslan utan istället tagit hänsyn till hennes känslor. Jag tänkte om jag inte vill så kommer hon att bli sårad, jag är ju man då måste man ställa upp, osv. Denna gång gick jag därifrån med rak rygg. Det kändes väldigt skönt....så det kanske går framåt ändå..

Nästa ämne att behandla gäller uppvaktning. Att låta det ta tid innan man kysser varandra eller något mer fysiskt. Jag tror detta är det bästa sättet att möta en människa....jag tror